Jag älskar TV. Ända som barn har jag facinerats av denna mediaform. Givetvis älskar jag även att läsa böcker- allt som berättar en historia fångar mig. Det finns bara en konstform inom den gengre som jag inte klarar av.

Modern dans. Jag dör. Det fullkomlligt kryper i kroppen på mig när detta utövas. I somras blev jag medlurad av blivande svärmor att kika i parken på balett. Balett är också fruktansvärt ful men det var ju Cullenbergsbaletten samt ett gäng från Japan så jag trodde jag skulle få titta på den klassiska stilen. Men jag måste läst fel någonstans vad Cullenberg stod för... Japanerna däremot var urduktiga och det var en fröjd för ögat att titta.

Men för att återkomma till TV:n eller TV:N  borde jag skriva. I mitt huvud har det namnet en egen glans och strålning. Min egen mamma brukade dra ut kontakten och säga att den var trasig. Med andra ord så var det icket fritt fram att glo på dumburken när man ville. Jag var sååå avundsjuk på kompisar som hade flera kanaler, tv-spel, videokasettbandspelare oh- det häftigaste programet förutom Bagen och Tropicopop:  Mtv !!

Under mina tonår sprang jag massor på bio, blev stammis på videobutiken och ordnade filmkvällar både hemma hos mig och mina vänner. Jag började tidig att spela in egen film, fotat massor och skriva egna berättelser.

När jag fick mitt egna första boende efter ett väldigt hemskt första samboförhållande levde jag utan TV:n i ett år. Tillslut fick jag min första egna av min pappa tillsammans med en video. Mina första filmer var- tro eller ej- Nalle Puh!

Jag är uppvuxen i ett otroligt kulturellt och litterärt hem där film och musik från hela världen passerade- jag och min kompis citerade Hasse och Tage redan på lågstadiet. Nationalteatern blandades med blues och rock och vi barn var med på alla stora fester där det fanns kanske en eller två av 20 vuxna som blev för full och fick gå och lägga sig. Jag hade nära till hands att agera och kastade mig med liv och lust in i egenskriva föreställningar, skrev om sådana jag sett och var helt bekväm med min kropp. Jag hade lätt för språk, för att spela olika instrument, gehör och lärt mig att sjunga i kanon när jag var 6.

Trots hur situationen såg ut runtikring så spåddes jag en lysande framtid inom showbiz.

Idag lever jag mitt liv under reklamen.

Är jag olycklig? Nej- egentligen inte. Men jag lever inte mitt liv såsom jag önskar.

Så jag tänkte att om det finns en plats att skriva på, där det finns andra som strävar åt samma håll som mig kanske den där stora knytnäven i mitt bröst kan lätta sitt grepp och så småning om släppa taget om mig.

Jag är i en otroligt fin relation med min sambo- jag kan inte berätta allt till vänner och bekanta förutom till min mamma, för att folk blir arga och skeptiska för de tycker att relationen låter för perfekt, jag har en skitbra relation med min dotter - vi bråkarstriderochfräser som alla andra men vi har samma band av förståelse, ordlös kommunikation oss emellan som jag har till min mamma vilket jag känner mig välsignad för- det är inte självklart nämligen. Och så har vi världens roligaste hund.Så dom bitarna är OK.

Det är bara när det kommer till mig det blir förstenat.

Så- det var lite om mig.

Nu börjar strax kvällens första tv-program    så nu måste jag gå.